The Beaver

Regi: Jodie Foster Manus: Jodie Foster
Medverkande: Mel Gibson, Jodie Foster m.fl.
Genre: Personlig utveckling/dramakomedi? Klubben är inte enig. "Jag tycker inte det är en komedi längre", är en kommentar som dryper av ironi.

Handling: Walter Black är deprimerad sen en tid, så pass länge att hans familj lämnar honom. Han tar till flaskan, men istället för att gå med i en motpåvesekt och skrika antisemitiska invektiv mot polisen, så skaffar han en tygbäver. Bävern räddar honom från ett Papphammar-inspirerat självmordsförsök på ett motellrum. Han är verkligen jätte jätte deprimerad. "Väldigt populärt i Sverige", säger Walt om tygdjursterapi. Klubbens barnläkare känner sig kränkt.

Hopplös dialog

xxxx
Walt: "Du talar om en docka. Vi talar om ett mirakel!"

Walt genom bävern: "You delicious little tart, there's more where that came from."

"Min gosse" - underbar översättning.

"Can your mother stitch?" inleder en duell där Walt bl.a. försöker kväva bävern med en gitarr.

Fjantiga kostymer

xxx
Den enda riktigt fjantiga kostymen är den lilla fracken som Walt har köpte till bävern inför firandet av Walts 20:e bröllopsdag.

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet

xxxxx
Tidslinjen. Vi förstår den inte. Under hur lång tid utspelar sig filmen egentligen? Walts leksaksföretag hinner utveckla och göra succé med ett bäverkit i trä samt misslyckas med detsamma. Mot slutet av filmen reas bäverkitet ut och hamnar på soptippen. Under samma tid filar sonen Porter på ett och samma 2 minuter långa, urusla, examenstal som han spökskriver till en skolkamrat som är cheerleader och graffitimålare plågad av sitt förflutna. (Man kommer att tänka på Lisbeth Salander).

Det faktum att Jodie/frun kan vara intim med en tygbäver men inte med sin deprimerade man saknar trovärdighet.

Walt kör bil med bävern. Det förutsätter nog automatväxel.

Undermålig skådespelarinsats

xxxx
Mel Gibson är riktigt dålig. En hederspoäng för att gestalta ett självmordsförsök i Papphammar-stil. Är det avsiktligt? Är det drama eller dramakomedi? Komedidrama? Den här filmen väcker frågor.

Dålig regi

xxxx

Bävern är med i sängen och får orgasm. Jo, det är sant. Den pressar sin lilla rygg mot sänggaveln, öppnar gapet på vid gavel och flämtar lite. "Kåtbävern".

Idioti

xxxxx
Här går meningarna isär inom klubben. "Ganska uppfriskande handling. En film som förtjänar att göras. En viktig film." möter "Den borde aldrig ha gjorts."

Mest idiotiskt (enligt en falang inom klubben som röstar för hög idiotipoäng) är när Walt/Mel har fått nog av bävern och snickrar (med bara en hand, nota bene, den andra är ju i bävern) en liten kista, lagom för en tygbäver.

Den lilla sonen tar med sig en hjärna till pappan som han har gjort själv. Vad föranledde den lille gossens häpnadsväckande handlande? Jo: "Mamma sa att din hjärna har gått sönder."

Huset byter skepnad, bävern tappar tänderna men de kommer tillbaka igen. Helt omotiverat.

Dragspelsmusiken är lika enerverande som obegriplig.

Prettofaktor

xxxxx
Slutrepliken (voice-over): "This is a picture of Walter Black who had to become a beaver who had to become a father so that one day this might just be a picture of Walter Black".

Helhetsintryck
30 bävrar

Upplägget är så pass originellt och genomförandet så pass obegripligt att vi misstänker att detta var Jodie Fosters "Jiddra inte med Zohan", alltså hennes drömprojekt, kanske självfinansierat, snarare än en film skapad av affärsmässiga eller konstnärliga övervägningar. En auteur-film.

Underhållningsvärde?
Samtidigt fascinerande och långtråkig. Sevärd för den som har intresse för furry eller plush.

Eat pray love

Regi: Ryan Murphy Manus: Ryan Murphy och Jennifer Salt
Medverkande: Julia Roberts, Tuva Novotny, Javier Bardem m.fl.
Genre: Personlig utveckling

Handling: Liz Gilbert (Julia R.) är missnöjd med sin relation. Hon reser ut i världen och äter i Rom, ber i Indien och hittar till slut en ny kille i Indonesien.

Hopplös dialog

xxxxx
Liz man: "Jag vill inte åka till Aruba."
Liz: "Jag vill inte vara gift."

Liz kille (som hon är missnöjd med): "Om du stannar kan vi käka indiskt varje natt" [med märkligt tvetydigt leende]
Liz: "Du bad mig aldrig stanna" [med förgörande blick]

Bardem har en konversation med sin son om hur man använder kaffebryggare som en av Ignatii vänner redan har hört, mellan en antikvariatör och hans son i Stockolm. Den var hopplös redan då.


Fjantiga kostymer

xxx
Personerna är konstant för varmt klädda, särskilt in Indien. Det är långärmat, koftor och halsdukar men utan en svettdroppe i sikte.

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet

xxxx
Man förstår henne inte.
Agneta Sjödin hade kunnat skriva detta manus.

Undermålig skådespelarinsats

xxxx

Dålig regi

xxxxx
Det är så tråkigt hela tiden. Särskilt den italienska "eat"-delen som hela tiden avbryts av sekvenser förvillande lika Barillareklam. Inzoomning på pastarätt, kameran dröjer lite särskilt på basilikbladen på toppen. Flera avsnitt med riven parmesan som regnar i slowmotion över en tallrik pasta.

Idioti

xxxxx

Ja var ska man börja? I det ständiga motljuset? Liz utstuderat tufsiga hatt? Här finns så mycket. Motbjudande orgier av "förlösande" skratt. Stränga italienska tanter som inte riktigt hänger med sin samtid (ser ut som de kommer från 1800-talet) men är åh så kloka ändå. Orakel nästan faktiskt. Den inre kampen som utkämpas när Liz har planerat att meditera men plötsligt får ett hångelerbjudande. Hångla eller meditera - åhh viken kamp. En vedervärdig uppgörelse på stranden med Felipe/Bardem (den nya mannen). Liz väninnas "the box", en låda full med bebispryalar som hon har haft under sängen i åratal. Äntligen har den fått komma till användning i och med födseln av hennes son, f.ö. en rejäl och förvånansvärt utvecklad bjässe efter blott ett par veckors jordeliv.

Den indiska medicinmannen Ketut säger: "Se inte världen genom ögonen utan genom hjärtat" och markerar för säkerhets skull på sig själv undefär var hjärtat sitter.

Men det absoluta lågvattenmärket, som fullkomligt skriker efter det högsta betyget, är givetvis den diaboliska jeansscenen inkl. pizzadebaklet som leder fram till den. Tuva/Sofi äter inte utan håller bara i sin pizza med plågad uppsyn. Liz lägger märke till detta och vill veta hur det är fatt. "Jag borde gå ner i vikt", får hon veta. Äh, köp större byxor i stället. Åh, vilken bra idé! Pizzaglädjen är återställd. Nästa dag beger de sig till en byxaffär, enligt uppgift för att införskaffa så stora byxor att pizzaätande inte längre är ett problem. Men vad händer? Det måste föreligga ett missförstånd för tjejerna provar till vår förvåning byxor som uppenbarligen är för små: Skrattandes turas de om att ligga på rygg medan den andra kämpar kämpar kämpar med att knäppa byxan. Som åskådare kan man inte låta bli att tänka "Varför inte prova en större byxa?" Det hela är mycket plågsamt.

Prettofaktor

xxxxx
Det pretentiösaste vi nånsin sett.

Helhetsintryck

31 i slowmotion fallande, rivna parmesanostar

Underhållningsvärde?
Tveklöst ja. Men det är inga rafflande 2,5 timmar du som åskådare får utan se till andra värden. Till exempel de många meningslösa metaforerna och avsaknaden av humor (vår analys visare att en överspelat bölande Liz som snyftar "Snälla gud, hjälp mig" förbluffande nog är inte ett försök att vara rolig).

Änglavakt

Regi (och manus): Johan Brisinger
Medverkande: Izabella Scorupco, Michael Nyqvist, Ewa Fröling, Tchéky Karyo

Genre: Andligt familjedrama

Handling: 9-årige Alexander bär inte cykelhjälm. Han trillar av cykeln och hamnar i koma. Det ser mörkt ut. Alla är ledsna. Men mamman (teckningslärare) tror. Pappan (försäkringstjänsteman) tror inte. Konflikt. Mamman tycker att pappan är kall. Pappan tycker att mamman är ovetenskaplig. Då kommer en fransman som jobbar med "uppdrag". Med mycket möda får han pappan att börja tro. Sen vaknar Alexander. Alla är glada.

Hopplös dialog

xxxxx
"Alexander vill inte återvända till medvetande." (säger EF/läkaren och låter som hon läser från en lapp)
"Tror du på ödet?" säger IS/mamman med hetta till MN/pappans avlägsnande ryggtavla i sjukhuskorridoren. "Nej." Allt är slump. "Är du verkligen så kall, Ernst?"
Michael Nyqvist har en återkommande replik: "Vad fan gör du [ibland "han"] här?".

Fjantiga kostymer

xx

Genomgående påtagligt ofjantiga - och få - kostymer. Alexanders ovanliga, rutiga pyjamas av 50-talssnitt lyfter dock betyget.

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet

xxxxx
Trovärdightesproblem från filmens första sekunder. Det börjar med en överraskningsfest. "Skål för världens bästa man, pappa och vän." Sen blir det dans. Lite senare tryckare. Sen står taxibilarna på rad utanför den flådiga villan och siste man, Ernsts bästa vän, kör en "Du är så jävla fin. Ok, jag är lite full men jag menar det verkligen"-avslutning. "Du har så mycket att glädjas åt". Man "anar" (hehe) vart filmen är på väg.

Undermålig skådespelarinsats

xxx
Michael Nyqvist. Ibland ljusblå skjorta, ibland lila skjorta. Samma uttryck.

Dålig regi

xxxxx

Idioti

xxxxx

Mest lider man som åskådare med TK/"ängeln". Han är uppenbart en duglig skådespelare utan inneboende idioti men genom manusförfattarens och regissörens försorg har han allt emot sig. Hans roll är att vara en modern "ängel" på konsultbasis med hela världen som arbetsplats. Han talar genomgående franska, oavsett vad. Han leker med jojo. Han dansar en märklig, intensiv discodans till panflöjtstekno med andliga toner. Han talar insiktsfullt om vin. Han har hela tiden ett lite fånigt och milt uttryck.

Prettofaktor

xxxxx

Helhetsintryck

30 internationella uppdragsänglar.

Underhållningsvärde?
Inte direkt. Ingen borde se den. Om du vill njuta av Mikael Nyqvist i en dålig film med andlig touch rekommenderas i stället Underbara älskade och Så som i himlen.

The Postman (Budbäraren)

Regi: Kevin Costner
Medverkande: Kevin Costner, Olivia Williams och Tom Petty (!)

Genre: Patriotiskt framtidsdrama

Handling: Året är 2013. Ett krig har förstört Förenta Staterna, och lämnat landet i kaos. De fascistiska Holnisterna (!) i ledning av general Betlehem (!) regerar med våldsam terror. Men en halvtaskig skådis hittar av en slump en brevbäraruniform och säck full av brev som inte blivit utdelade. Genom sitt postutdelande bygger han upp en infrastruktur och ger folk nytt hopp om ett återuppbyggt USA.

Hopplös dialog

xxxxx
En lång räcka av hopplösa repliker:

"Ni är en skänk från ovan, en frälsare!" "Nej, jag är bara Brevbäraren!"
"I believe in The United States." utstött vid slutstridens avgörande.
En särskild undergenre är allas slutrepliker när de dör:
"Inget ok på min rygg!" (soldatkollega citerar Shakespeare när han skjuts till döds)
"Ride, postman, ride!" (Borgmästaren när han arkebuseras)


Fjantiga kostymer

xxxxx

Standarduppsättning av kalkonfilmskläder: hemstickade halsdukar till förbannelse, bisarrotrasiga jackor, paltor i lager på lager och dessa ständiga halvvantar. Baglady möter Mad Max.

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet

xxxxx
Inte i närheten av logik, varken i huvudstoryn eller detaljer. Varför lever folk som på tidigt 1800-tal bara för att det har varit krig och torka? Någon form av modern teknologi borde ha funnits kvar? Hur kan en hel vinter passera utan att Brevbärarens bruttas graviditet framskrider? Hur kan han odla ståtligt helskägg på en vecka? Och varför frågar ingen, inte ens mamman till hans barn, VAD HAN HETER?

Undermålig skådespelarinsats

xx

Filmen har många problem, men inte detta.

Dålig regi

xxxx

Vi tror det. Det måste väl ändå vara regissören som har valt att återge fiendesoldater som tandlösa byfånar och brevbärarens postutdelning i slow motion till överpampig musik. Eller att hela byar tar emot honom i vördnadsfull tystnad för att han har en postväska (alternativt stämmer upp i sång när han rider därifrån). Att filmen dessutom har fyra slutscener på varandra (slutstrid, Brevbäraren hos sin nyfödda, blick in i framtiden då en en staty av honom avtäcks, tillbakablick där vi återigen får se hur han tar emot post från en liten pojke) måste vara regissören Costners eget val.

Idioti

xxxxx

Mycket. Det är ett modigt, men idiotiskt, grepp att postverket har fått en sån roll i en tre timmar lång film.

Prettofaktor

xxxxx

Full pott för pretto. Filmen handlar om människans mod, om att återuppbygga upp en civilisation där USAs återkomst är viktigare än det egna livet. Flaggonanin är slående.

Helhetsintryck

31 poststämplar. En sann kalkon på alla sätt! Man kunde skapa en blogg i sig om allt som är hopplöst med Postman.

Underhållningsvärde?
Ja, detta är uselt och sevärt på en och samma gång. Fast långt.

The Love Guru

Regi: Marco Schnabel (lita aldrig på en regissör med det namnet!
Medverkande: Mike Myers, Jessica Alba mfl

Genre: Smörja.

Handling: Pitka, återvänder till sitt hemland USA efter att ha uppfostrats på ett indiskt ashram. Tillbaka i USA försöker Pitka göra karriär i självhjälpsbranschen och hans första uppdrag blir att lösa kärleksproblemen åt en hockeyspelare vars fru lämnat honom för stjärnan i ett konkurrerande lag.

Nej, det här går inte att bedöma enligt de vanliga kategorierna. Hur gör man när någon har valt att dra ett ekivokt skämt per minut, ett dvärgskämt var tredje minut och dessutom rört ner några elefanter och några superkändisar? Man orkar bara inte.

Underhållningsvärde?
Inte alls.

Dragonfly

Regi: Ron Shadyac
I rollerna: Kevin Costner och Linda Hunt.

Genre: Övernaturlig thriller

Handling: När Dr. Joe Darrows (Costner) gravida älskade barnläkarfru, Emily, omkommer i Sydamerikas djungler dröjer det inte länge förrän mystiska saker börjar hända - saker förflyttar sig på oförklarliga vis, han får gåtfulla meddelanden från Emilys patienter och börjar höra underliga röster. Joe blir snart övertygad om att hans fru försöker meddela honom något bortom döden.

Hopplös dialog

xxxxx

"Ingen känner mitt hjärta!"
"Det är därför det fortsätter att slå."
"Jag är en hjärna utan hjärta."
Och så vidare. De pretentiösa, obegripliga replikerna staplas på varandra. Fy fan!

Fjantiga kostymer

x

Inget att tala om.

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet

xxxxx

Även om man skulle tro på det faktum att en barnläkare kan kommunicera via sina cancersjuka barnpatienter skulle det nog inte gå till så här. Efter en och en halv timme klyshfilm med dörrar som slår mitt i natten, hela garderober som packas upp, trollsländesvärmar som smattrar mot rutan och barn i koma med mystiska röster kommer huvudpersonen på: "Min fru vill mig något!". Den enda han då kan tala med är en mystisk dvärgnunna som viskande pratar om nära-döden-upplevelser.

Undermålig skådespelarinsats

xxx

Ok.

Dålig regi

xxxx

Ja! När man försöker återge en nära-döden-upplevelse uppstår ett generat skratt i tevesoffan.

Idioti

xxxxx

JA! Stor sådan. Hela trollsländespåret som är den röda tråden i filmen känns helt onödig (en brevpress med en trollslända på rullar ner på golvet, trollsländorna flyger mot fönstret, den dödan hustrun hade ett födelsemärke som var formad som en trollslända, det väntade barnets mobil kommer levererat: TROLLSLÄNDOR!- och?). Kanske kom titeln först och manus sedan.

Prettofaktor

xxxxx

Hög prettofaktor som försöker lära oss något om vad som händer när man dör. Att se filmen är att dö en smula.

Helhetsintryck

28 viskande nunnor.

Underhållningsvärde?
Ja, det är en gladkalkon som får en att håna muntert! I resten av populasen kan det bara vara tarotkortsfans som får ut något av detta.

Waterworld

Regi: Kevin Reynolds
Medverkande: Kevin Costner, Dennis Hopper, Jeanne Tripplehorn

Genre: Vattenepos/ Seglaräventyr med miljöbudskap.

Hopplös dialog

xxx

Även om filmen bjuder på en och annan fånig replik: "I speak portogreek!" är inte detta behållningen.

Fjantiga kostymer

xxxxx

Fruktansvärda. Kostymerna ger någon slags hopplös Mad Max- känsla. Banditerna har konsekvent trasiga, avklippta vantar (ska kanske ge känslan av "halvgalna snubbar på maginalen"?). Superbanditen har en Napoleonhatt i plåt. Andra ser ut som grottmänniskor och en tredje grupp- kvinnorna- har djurhudar i avancerad snörning som visar tuttar och rumpa. Både kläder och scenografin känns mer Pettson och Findus eller buskismusikal än storfilm.

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet

xxxxx

Bara det faktum att filmen grundpremisser är helt hopplösa säger allt: Även om isarna smälte skulle inte allt land försvinna. Därefter: människorna har varit på drift i flera generationer. Varifrån kommer då ammunitionen, som man slösar så friskt med, ifrån? Eller flygplanen? Tobaken? Jack Daniels?
Varför har de så fula kläder och tovigt hår?
Hur kommer det sig att de som hittat underbart, åtråvärt land skickade iväg sin unge i en tunna när de väl hittade en plats med mat och vatten?
Hur kommer det sig att Smokers kan hitta allt - en liten flotte på drift mitt på havet till exempel - men inte land?
Och varför i all världen har de brinnande oljefat på sin båt samtidigt som de röker?

Undermålig skådespelarinsats

xxxx

Ok för att vara pappfigurer. 1.32 in i filmen byter Costner ansiktsuttryck i en halv minut. Han småler nästan. 1.55 lägger han till med en rynka i pannan. Det är allt.

Dålig regi

xxxxx

Ja, det måste vara regissören som har uppmanat skådisarna att stappla och stamma som en grupp byfånar.

Idioti

xxxxx

JA! Betänk bara det faktum att filmens bovar heter Smokers och röker hela tiden.

Prettofaktor

xxxx

Ja, den har ju ändå ett miljöbudskap på något sätt. Ett märkligt och pretientiöst sätt att framföra det på. Kunde ha varit bättre med en broschyr än den här filmen.

Helhetsintryck

31 risiga flottar.

Underhållningsvärde?
Ja. Det här är kvalitetskalkon! Påkostat och fånigt på samma gång.

Storm

Regi: Måns Mårlind och Björnstein
Medverkande: Eva Röse, Lina Englund, Jonas Karlsson, Eric Ericson mfl

Hopplös dialog

xxxxx

-Jag var med om en skum grej. Jag ska sitta hemma och dra en taj och supa i min ensamhet.
Telefonreplik efter att DD hamnat mitt i en Storm som har utplånat Visby, men som plötsligt klingat av, sett ett Matrixliknande slagsmål, en okänd tjej som var med i slagsmålet kastar sig in hans bil, bakrutan krossas och hon kastar sig ut. Och han ska runka?!
- Det som du känner härinne - sprid det!
Sagt med pretentiös Dramatenröst.
- Vem varför händer det här mig?
- För att du höll på att bli kall!

Fjantiga kostymer

xxxx

Röse goes E-type. Även science fictiondräkterna som naturligtvis får vara osannolika keationer var så löjeväckande att sällskapets Sci-fi-kunnige började skratta. Och nej, inget blir bättre för att man sminkar alla så att de får en grönaktig, vaxartad hy.

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet

xxxxx

Något av det mest ologiska vi har sett. Snarare antilogisk. Det börjar med en storm som förintar hela Gotland. Ingen bryr sig. Sen visar sig "Storm" också vara ett dataspel. Eller är det en serietidning? Eller är det stormen i hans inre? Precis som i I know who killed me
byggs ett försök till suggestiv känsla upp. Vem är egentligen Lova (Röse)? Finns hon bara i DD:s fantasi eller har han dragits in i ett parallelluniversum där han bara kan vinna om han gräver i sitt undermedvetna och accepterar sitt förflutna? (plats för kräkningar) Det finns inte en sekvens ens på 30 sekunder som är trovärdiga. DD:s vardagsliv i början av filmen är otrovärdigt. Hans reaktioner: inte trovärdiga. Dialogen: mil bortom trovärdig.

Undermålig skådespelarinsats

xx

Nej, det är inte deras fel! Men läste de inte manus innan de tackade ja till rollerna?

Dålig regi

xxxxx

Obegripligt och övertydligt på samma gång.

Idioti

xxxxx

Det är precis det den är - idiotisk.

Prettofaktor

xxxx

Försöker vara en slags svensk Matrix i dramaform. Öde landskap, glas som går sönder, samtidigt som något går sönder i ens inre... gääääsp!

Helhetsintryck

30 trasiga glas-skulpturer.
Vi förstår inte de kritiker som uppskattade filmen. Har de varit på bio förut? Det här är som flera värdelösa filmer i en: drama, sci-fi, katastroffilm, tecknad serie som kommer till liv och antidrogfilm. Det är action hela tiden, ändå känner vi oss svårt uttråkade och KAH somnar.

Underhållningsvärde?
Nej. Man hoppas att varje scen är den sista.

I know who killed me

Regi: Chris Sivertson
Medverkande: Lindsay Lohan och en rad andra skådisar som får henne att framstå som begåvad.

Hopplös dialog

xxxxx

Jättehopplös. I synnerhet polisernas dialog var som en parodi på thrillerkonversationer, dessutom framförda av pappersdockor.

Fjantiga kostymer

xxx

Fult och naket, men inte hopplöst.

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet

xxxxx (X)

Men ärligt talat; en övernaturlig amputationsthriller med strippinslag!? En okänd tvilling, Dakota, dyker upp och har tappat exakt de kroppsdelar som hennes syrra Aubrey har blivit av med under tiden som kidnappad av en pianist. Dakota löser fallet genom en snabbsökning på internet. Polisen är inte sugna på att utreda saken vidare. Kan vara det mest osannolika vi har skådat.

Undermålig skådespelarinsats

xxxxx

Lindsay Lohan var hög som ett hus unde rhela inspelningen och fick läggas in på klinik lagom till promotionturnén. Ändå var hon bäst. Det säger allt.

Dålig regi

xxxxx

Äcklig och tråkig (omotiverat långa stripp- och amputationsscener). Regin är utomjordiskt dålig. Tanken är att skapa någon slags mystik kring fallet:
- Vem är vem?
- Vem är Dakota?
- Var är Aubrey?
- Vad är en dröm?
- Vad är verklighet?
Tyvärr är resultatet bara hopplöst irriterande och trist istället för kittlande.

Idioti

xxxxx

En tjej spontantappar ett finger under en strippshow och tar sen bussen hem efter att ha sytt fast det igen. Möter en magisk sexpartner med blödande hjärta. Yada yada yada. Ingen som får saker avskurna förblöder. Man tappar kroppsdelar - sånt händer! Det visar sig det rör sig om ett stigmatacase till följd av att två tvillingsystrar skiljts åt vid födseln. Nejmenvadfan!!!! IDIOTI!

Prettofaktor

xxxx

Försöker vara 2000-talets Twin Peaks. Mörk märklig stämning, åskväder, övernaturliga inslag. Det är upplagt för något slags budskap - det är bara oklart vad. Filmen blev istället en all time high vinnare på Golden Razzie-galan. Fick sju Razzies, vilket är ett rekord.

Helhetsintryck

32 pipor crack.
En vidrig film som tyvärr inte ger en kalkonfilmsälskare särskilt mycket glädje, man känner inte samma förtjusning som vid en helkväll med "Tre Solar" eller "Postman". Istället vill vi stänga av.
För övrigt är redan titeln felaktig. Det är ingen som har blivit mördad. Den borde heta "Jag tror jag vet vem som amputerade min syster!". Inte så catchy.

Underbara Älskade

Regi: Johan Brisinger
Medverkande: Mikael Nyqvist, Philip Zandén, Polisen från Tre kronor, andra såpaskådisar. Den ena av huvudrollsinnehavarna spelade Döende pojke i Tre solar.

Hopplös dialog

xxxxx

"Varför pratar vi inte med varandra?" "Det är DITT fel att mamma och Erik är döda!!" "Visst är jag fin!?" ["Nymfen" snurrar runt och håller ut kjolen på sommarklänning] "Visst är det fint!?" ["Nymfen" slår ut med armen mot sin "charmiga" skärgårdsdatja med kraftigt flagad färg och "vildvuxen" trädgård]. "Jag behövde nån som tar i mej, nån som jag kan prata med." (jfr. "Det ska var nåt spännande, nåt man kan leka med. Choklad!") "Skål för alla idioter. Hoppas de brinner i helvetet!" samt Ronjas vårskrik ut över havet.

Fjantiga kostymer

xx

Topless, i övrigt ointressant. Ordinär överklassleisurecasualskärgårdssemesteruniform - blå skjorta lite uppknäppt, skäggstubb, de bofasta bär förstås fiskarkeps.

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet

xxxxx

Eftersom filmen saknar handling kan den inte beskrivas som ologisk eller utan trovärdighet. Nyskapande på så sätt att den saknar dramatisk struktur och mer är som en stilla meditation över livets stora frågor. Utvald kommentar på IMDB tycker att den påminner mycket om von Trier och Dogma! Obegriplig lös tråd: "Hjälp! HJÄÄÄLP!" hörs i mörkret från osynlig - uppenbarligen nödställd - bakom en kobbe. Klipp till nästa scen som badar i morgonsol: "Sören kan inte simma. En fiskargubbe som inte kan simma. Kan du tänka dig!"

Undermålig skådespelarinsats

xxx

Svårbedömt, se punkten "Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet" ovan.

Dålig regi

xxxxx

Mycket tråkig film. Oklart vad regissören ville uppnå och om han har lyckats med det. Mycket havsscener, gå anfådd i regn, bada med och utan kläder, våldsamt bildkollage som återblick till den katastrof som försatt protagonisterna i deras situation. Far och son försonas. Nymfen är tyvärr bunden till havet eller om det är till skärgårdskobben. Vi hörs.

Idioti

xxxxx

Redan under vinjettsekvensen förstår man vad som ska hända och sen bryr man sig inte om att kolla om det blir så. De krisar på egen hand och vi har tråkigt. Både far och son utsätts för sexterapi av granne fångad i ett livlöst äktenskap resp. nymfen.

Prettofaktor

xxxxx

Hög, alltför hög. "Ämnet sorg är fortfarande tabu i det här landet." har nog regissören/manusförfattaren tänkt.

Helhetsintryck

30 midsommarsnapsar för mycket

Stesolid och cipramil ska inte blandas med alkohol, men kanske med den här filmen.

Gangster - En film om Sam från Angel och hans tre kvinnor

Regi: Steve Aalam
Medverkande: Mikael Persbrandt, Sam från Angel, Jenny Lampa

Hopplös dialog
xxxx
"Do moste ha en SKROV LOS!"
"Köp en ny säng, nya lakan och 200 långstjälkade rosor så förlåter jag dig."
"Vet din farsa om att din morsa ligger med brudar?"

Fjantiga kostymer
xx
Kostymerna kommer ngt i skymundan av de extremt långa halsar flera av ensemblens kvinnliga medlemmar uppvisar. De har för många kotor!

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet
xxxxx
Mycket svårt att förstå handlingen. Kräver högsta koncentrationsförmåga.

Restaurang Sture har blivit Restaurang Karina. Utspelar sig filmen på Stureplan, Götaplatsen, eller i internationell miljö? Vad har Colombia med det hela att göra? Att Sam börjar filmen med en rejäl tur i museispårväg ökar inte trovärdigheten.

Undermålig skådespelarinsats
xxxxx
I den här filmen är det tjejerna som är sämst (undantaget helt häpnadsväckande Pia Green som maffiaadvokaten Eva Ekman (?)). Det finns mycket härlig småländska i den här filmen. Det är så många man vill nämna här: Jenny Lampa (Jasmine), Alex fästmö och föräldrar, polisen Tanya, gangstern Anders/Andy.

Dålig regi
xxx
Eftersom manus är så dåligt är det svårt att bedöma regins bidrag till allt det dåliga. Arbetar skådespelarna självständigt i riktning mot fiaskot eller manas de dit av sanslöst dålig regi?

Idioti
xxxx
Småländska är inte gangsterspråket framför andra. Det är bara töntigt. Telefoner från olika decennier, retro-sjukhus, retro-polis. Vad är i görningen egentligen? Var befinner vi oss?

Prettofaktor
xxxx
Gangster vill vara just en gangsterfilm i independentsvängen - utan bidrag - inbäddad i en dimma av Capone, Gudfadern och östeuropeisk mafia. Slutresultatet är inte så övertygande men desto mer pretentiöst.

Helhetsintryck
27 bajskorvar

Gangster är inte en bra film.

Ljud - ny kategori!
xxxxx (ej inräknat i totalpoängen)
Filmens totala avsaknad av kompetent ljudhantering tvingar oss att införa denna kategori. Mummel i micken avlöses plötsligt och abrupt av vansinneshögt balalajkaspel. Vid ett tillfälle går en bongo-man helt omotiverat och mycket högt igång i höger högtalare. Varför? Är det rimligt att behöva justera volymen i varje byte från tal till musik? Vi känner inte igen det från andra filmer.

Glitter

Regi: Vondie Curtis-Hall

Medv. bl.a: Mariah Carey

Hopplös dialog
XXX

Fjantiga kostymer
xxx

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet
xxxxx

Undermålig skådespelarinsats
xxxxx

Dålig regi
xxxx

Idioti

xxxxx

Prettofaktor
xxxx

Helhetsintryck
29 bajskorvar. Filmen fick oss att vilja tillföra en ny kategori; Illa valda, dåligt genomförda effekter och fjantiga klipp.

Extremt dåligt hantverk, känns som en tv-film från 80-talet.

Regin var habil, med tanke på materialet - det fanns ju inget att jobba med! Manuset är katastrofalt. Alla biroller är totalt platta och saknar funktion. Ett tydligt exempel är birollen
”katten” som bara dyker up i rutan när huvudpersonen tvingas flytta (med tio års mellanrum) – då bär hon kattfan i famnen (som ett tecken på vilsenhet?). Trots att filmen ska utspela sig på 80-talet saknas tidsmarkörer. Ingen av tittarna hänger heller med i svängarna – vi trodde alla att hon spelade in en demo när vi plötsligt får veta att Billie Frank är etta på Billboardlistan (fast hon promenerar hem själv på natten och delar liten lya med sina två bästisar – sannolikt).

Prettofaktor: Mariah Carey spelar en tjej som har en gudabenådad röst. Man spyr.

Angel

Regi: Colin Nutley

Medv. bl.a: Helena Bergström, Rolf Lassgård, Rikard Wolff,
Elisabet Carlsson

Hopplös dialog

xxxxx

Fjantiga kostymer

xxxx

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet
xxxxx

Undermålig skådespelarinsats
xxxx

Dålig regi
xxxxx

Idioti
xxxxx

Prettofaktor

xxxxx

Helhetsintryck
33 bajskorvar, näst sämst genom tiderna!

Filmen införde dubbel-upp-begreppet: ”jag gillar den här scenen så mycket att jag visar den i repris minst en gång”. Många scener visas till och med tre gånger i tillbakablickar vilket ger ett saggigt, desperat intryck.

Vidrig användning av engelska uttryck: ”Jag är på löpet and the show must go on.” ”Det är rocknroll and I like it!”

Lassgård i färgad mustasch, Bergström visar omotiverat muffen redan fem minuter in i filmen och Wollf har förfärliga frilla som tydligen ska vara rocknroll – mycket utklätt och mycket
teater-teater. Inte en enda replik låter trovärdig. Vi lider med skådisarna, de har inget vettigt att jobba med.

Storyn håller inte alls. Bara det faktum att en kändis iscensätter sin egen död och gömmer sig på Koh Lanta faller på sin egen orimlighet. Hela Koh Lanta består ju av svenskar!

Genren är oklar: kostymfilm möter ”Scener ur ett äktenskap” möter B-thriller.

Det är en festival i sekundär skam.

Såhär tyckte kritikerna:

http://kritiker.se/recension.asp?i=42589

Arn Tempel Riddaren

Regi: Peter Flinth
Medverkande: Morgan Alling, Gustaf Skarsgård, killen från Arn-filmerna, Bibi Andersson, Lina Englund och Mikael Nyqvist m.fl.

Hopplös dialog
xxxx
Den är verkligen inte stark och vinner inte på den obegripliga språkcirkus som råder samt de sporadiska ”medeltidsmarkörer” som kryddar replikerna, t.ex. ”jag har inte legat hos din syster”. Aha vi fattar: medeltid = annat tugg, va.
Den ansträngda vardagsdialogen som sprängs in bär sällan trovärdighetens prägel. T.ex. Mikalel Nyqvist i förbifarten: ”nej Ingemar, den där ska till smeeedjan!”
I Arn representerar engelska frankiska. Efter ett tag slutar man tänka på det, men när eftertexterna har rullat kvarstår en bitter eftersmak. Särskilt många frågor ställs av scenen där Arn pratar engelska (frankiska) med Saladin, trots att han kan arabiska. Arn är en ovanligt språkbegåvad tempelriddare, kanske på grund av den multikulturella miljö han vuxit upp i på klostret. Arns kunskaper i arabiska ses med viss misstro från hans inskränkta medkorsfarare, som man förmodar också har bott flera år i mellanöstern men ännu inte slagits av tanken att lära sig något om lokalbefolkningens språk. Man kanske kan kan förstå att de inte har prioriterat det högt, eftersom araberna som sagt redan pratar så bra frankiska (engelska). Detta gör dock Arn suspekt, en så kallad arabkramare. En skrämmande aktuell analogi till dagens situation.

Fjantiga kostymer
xxx(x)
juryn är oenig: från ”Vad är det för fel på kostymerna? Det ÄR inget fel på kostymerna” till ”Hopplöst. Det är som technicolor-maskerad möter Ronja”. På tok för mycket fula peruker (MORGAN ALLING!!!), smutsiga ansikten, Ivanhoe och vadmal.
De slemma araberna har kajal, locktångslockar och i vissa fall t.o.m. dumstrut ute i fält.
Vad är poängen med att låta bli att raka sig när man ska bli krönt till kung? Kanske har kungens mediakonsult tänkt sig att den nya kungen ska profilera sig som "skäggstubbskungen": "Knut den orakade", "Knut stråtrövaren".

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet
xxxx
Arn Tempelriddaren heter filmen men han är bara tempelriddare de sista 20 minuterna (av 140). Se även Helhetsintryck nedan.
Arn själv är inte trovärdig, främst pga. att han har blott ett ansiktsuttryck: förvåning på gränsen till debilitet. Funkar jättedåligt i praktiskt taget varje scen. Arn får sin stridsläromästares svärd som ledde till seger i alla strider så att Arn ska bli en lika segerrik tempelriddare som mästaren. Ganska klockrent men inte för Arn. Hans blick säger ”vad är det här? varför ger han det till mig? vad ska jag göra med det? svärd? seger? vaddå?”
Se även Hopplös dialog ovan.
Vi extrapolerar att Arn skulle uppvisa samma "outgrundliga" min om han fick veta att det blir t. ex. spaghetti (eller rovor) till middag som han gör när han blir dömd till 20 års fängelse för incestbrott.

Undermålig skådisinsats
xxx
Arn Arn Arn. Förutom ettuttrycksansiktet låter han som han läser innantill. Stön.
Detta gäller f.ö. hela ensemblen. ”Jag ska nog tukta dig Cecilia Algottsdotter!”

Dålig regi
xxx

Inte frapperande dålig. Det är mest de där omotiverade striderna som dyker upp hela tiden. T.ex. är Arn ute och rider lite och när han är i skogen blir det ju knas (det blir det ofta i skogen) och vips har Arn svingat sitt svärd på ett imponerande sätt och dödat två busar. Striderna ska in, så är det bara.

Idioti/Klichéorgie
xxx
Flera exempel går att peka på; den onda föreståndarinnan, den lika ovillige som suveräne slagskämpen/huvudpersonen, den ”oväntat” likasinnade fienden, den intrigerande lagmedlemmen (med obligatoriskt slemmigt yttre, i det här fallet omotiverat långt hår och snurrmustasch) m.m. m.m.

Prettofaktor
xxxxx

tveklöst ja med tanke på att det Skandinaviens dyraste film med en budget på 30 miljoner dollar
Filmen tar upp livets stora frågor som t. ex. Gud, mobbing och möten mellan olika kulturer.

Helhetsintryck
25 bajskorvar.

Stark etta, ringa eller ingen överraskningsfaktor, vilseledande filmtitel (se ”ologisk handling…” ovan), oinspirerad skådespelarprestation.
Efter 80 minuter så är Arn fortfarande kvar på den vackra sommarängen med sin vackra Sverkerjänta. Han har bara 40 minuter på sig att komma till Jerusalem. Då inser man att filmen inte är komplett i sig utan bara är första delen av en följetong. Filmen borde naturligtvis då ha hetat "Arn 1" eller "Arns uppväxt". Arn Tempel Riddaren håller sig alltså inte till ämnet och bör därför få underkänt.

IMDB betyg 6.3

Så som i himmelen

Regi: Kay Pollak
Medv. bl.a: Mikael Nyqvist, Frida Hallgren, Helen Sjöholm

Hopplös dialog
XXXXX (lena: ”jag tror att morfar får måla dit en ängel till”)

Fjantiga kostymer
xxx (prästen, tjocka korven och nakenscenerna)

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet
xxx (mycket logisk men totalt otrovärdig handling)

Undermålig skådespelarinsats
xxx (dialekten)

Dålig regi
xxxxx1/2 (eftersom filmen inte borde ha gjorts över huvud taget)

Idioti
xxxxx (andligt (sic!) sockerpiller)

Prettofaktor
xxxxx

Genreförnyelse
xxxxx (Den första svenska basebollfilmen med andligt tema om körsång i landsbygdsmiljö)

Helhetsintryck
29,5 bajskorvar.

Kuriosa
Daniel, svårt märkt av sin konstnärssjukdom (lungsiktig?), har precis lärt sig cykla och knullat sig fördärvad för första gången på en evighet efter 184 dagars förspel, är sen inför massretreaten i toner i Innsbruck, vild av lycka och omvälvande känslor, men lyckas ÄNDÅ byta skjorta tydligen ”i farten” från en eldigt vinröd till sobert mörkgrå (att dö i) någonstans mellan cykelstället och konserthuset trots att han knappt kan gå. Ridå.
Kören: en misshandlad hustru, ett halvautistiskt överviktigt mobboffer, en blond föräldralös hora-madonna, frustrerad prästfru, godhjärtad men oslipad glesbygdsfjant, tonåringar, halvdöd dam med käpp o hörapparat (som dock inte började spontant rappa under ett bröllop), pansjispar som återupptar småskoleromans, kappvändande grå kyrkkärring, en hel kör samt gilbert grapes lillebror
Vi saknar: en gul, en röd, en svart, en funktionshindrad, en bög, en mc-kriminell, en rom, en muslim etc.
Hedersomnämnande 1) för ymnig inredningsförstörelse i affekt, trasiga kläder i affekt, blodsspillan i affekt; 2) för god hantering av sexscenen: upphetsat hångel med ömsesidig avklädning med endast ansikte o lite axel i bild. klipp. mätt utvilande i säng. fait accompli; 3) för manusförfattanrens plötsliga men flyktiga ögonblick av insikt i repliken ”du är så konstig! hur gammal är du egentligen?” (men sedan släppte m. tråden vind för våg och hittade snabbt tillbaka till trygga vältrampade stigar).
Tittarkommentarer: tittare 1: ”aaaaaaghhh” [skriker vid masspsykosscenen på slutet], tittare A: ”sluta, du gör det bara värre”.
tittare A: ”dog han nu verkligen?”

Da Vinci-koden

Regi: Ron Howard
Medv. bl.a: Tom Hanks, Audrey Tautou, Jean Reno

Hopplös dialog
xxxxx

Fjantiga kostymer
xx

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet
xxxx

Undermålig skådisinsats
xxxxx

Dålig regi
xxxxx

idioti
xxxxx

Prettofaktor
xxx

Helhetsintryck
29 bajskorvar.
Underrubriken borde vara: ”Tipspromenad i mörker.” Det var som att se en countryvideo, allt man hör måste visas i bilder. Extra minus till de historiska återblickarna med korning bild: ”När Jesus dog var Maria gravid” – filmsekvens på gravid kvinna som håller sig om magen. Provocerande att man med toppskådisar och enorm budget inte lyckats bättre än såhär. Ett embryo till bra action var blixteffekten vid beskjutning av skåpbilen. Sen hände inget mer.

Kärlekens språk

Regi: Anders Lennberg
Medv. bl.a: Regina Lund och fritidsbarnet Johan Ehrenberg

Hopplös dialog
--

Fjantiga kostymer
--

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet
--

Undermålig skådisinsats
--

Dålig regi
--

idioti
--

Prettofaktor
--

Helhetsintryck
Så smaklös att ingen orkade sätta betyg. Terri fick till sin fasa se sitt gamla fritidsbarn Johan runka i rutan.
Ignatius upplöstes och träffades inte på ett drygt år.

Den 13:e krigaren

Regi: John McTiernan
Medv. bl.a: Antonio Banderas, Sven Wollter (sic!)

Hopplös dialog
xxxx

Fjantiga kostymer
xxxxx

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet
xxxx

Undermålig skådisinsats
xx

Dålig regi
xx

idioti
xxxxx

Prettofaktor
Xxxx

Helhetsintryck
26 bajskorvar. Banderas kämpar mot omotiverat ondskefullt grottbjörnfolk i Norden. Ännu en film med forntida frisyrer, skumma rustningar och ett förfärligt historiskt potpurri. Sven Wollter gör sin kanske kassaste roll någonsin där han sitter och mumlar på engelska med tysk accent. Vikinganamnen är obetalbara: Buliwyf, Roneth, Halftaf och Hyglikas är bara början. Åsas fråga: ”Varför läser skådespelarna aldrig manus innan de tackar ja till filmer?”
Trots den förfärliga storyn, de patetiska rustningarna och stolpiga replikerna är den dock den bäst producerade hittills.

Postmankväll med Ulf

Hopplös dialog
xxxxx

Fjantiga kostymer
x (han hade sina vanliga kläder; jeans och tröja)

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet
xxxxx

Undermålig skådisinsats
xxxxx

Dålig regi
xxxxx

idioti
xxxxx

Prettofaktor
x

Helhetsintryck
27 bajskorvar.
Värd var Ulf. Han skulle bjuda på drinkar, hyra Postman och så skulle vi passa på att fira hans läkarleg. Han dyker inte upp.
Då ringer David från Haggis bar med rösten i fyllefalsett "Vi har filmen, kom hit och ta en shot, de har jordens
bästa erbjudande!". Vi skålar i lakritsshots, övar Postman-repliker och debatterar "medlemsfrågor".
Synen av den likbleka Ulf när han försöker säga ordet "förutsättningslöst" (han vet heller inte vad det betyder)
med en blick som rymmer allt och ABSOLUT ingenting är en riktig liten juvel att bevara i minnets smyckeskrin.
Sedan blev han grön och gick hem och kräktes. Anna tycker att det är den bästa ignatiusträffen någonsin. Bästa repliken: ”JAG HAR HYRT THE POSTMAN, DET ÄR BARA DET ATT VI INTE HAR NÅGON VIDEO HÄR!”

Battlefield Earth

Regi: Roger Christian
Medv. bl.a: John Travolta

Hopplös dialog
xxx

Fjantiga kostymer
xxxxx

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet
xxxxxx (6 av 5 möjliga)

Undermålig skådisinsats
xxx

Dålig regi
xxxxx

idioti
xxxxx

Prettofaktor
x

Helhetsintryck
28 bajskorvar. Anna och Mattias gick ut i köket och pratade skridskor. Åsa sov på golvet.
Mest plågsam hittills med minst behållning: Först var det en farsa som
dog, en blev arg och åkte bort. Någon kastade medicin. Sen gick de runt med
bojor på fötterna och Travlota drack grönt goffs. En timme senare var det
olika flygplan som sköt ner varandra i blått. Sen rasade en kupol och en
planet sprängdes. Det blåa försvann. Vi ses i Texas.
Enorma logiska luckor. Efter att ha sprungit runt i djurhudar i tusen år kunde alla plötsligt läsa och flyga flygplan och desarmera atombomber.

Wicker Park fördjupningsmaterial

Välkommen till Kalkonfilmklubben Ignatius’ 3:e filmvisning!
*Special*
Wicker Park [thriller]
Heron City, Kungens Kurva, 8 december 2004

“Wicker Park is a complex story of love, passion and obsession, with as many twists and turns as The Big Sleep, though the violence here is emotional rather than physical.”

Regisserad av Paul McGuigan, ett “stjärnSkott(e)” från Skottland som pendlar mellan Glasgow och LA i berömmelsens spår… Har tidigare tackat nej till Bruce Willis (Paul var inte nöjd med manus) samt floppat rejält med budgetspräckande medeltidseposet The Reckoning, inspelad i en för ändamålet uppbyggd antagligen svindyr spansk medeltidsby. Dessbättre hindrade en Hollywood framgång (Gangster no 1) vår vän från att för evigt försvinna från filmhimlen. Så här är han nu, med en remake av den franska filmen (fransk film är så svår!) ‘L’appartement’ (1996). I den manliga huvudrollen ser vi Josh (Joshua) Hartnett, känd från Pearl Harbour, en kille som har mycket på gång just nu! Fyller år 21 juli – svettigt! I rollen som “femme fatale” möter vi australiensiska Rose Byrne som vi ju känner väl från Star Wars Episode II. Vilken kvinna!

Pressröst om Wicker Park: “En hel ocean av löjliga förväxlingar”
klipp ur och spar! 
Det finns ett praktiskt litet test som snabbt ger besked om "Wicker Park" är en film för dig. Välj helt enkelt det ena av två tänkbara alternativ till följande fråga:
Du har i två års tid längtat dig tokig efter din flickvän/pojkvän som försvann lika mystiskt som spårlöst, och nu plötsligt tror du dig se en skymt av henne/honom i en restaurant, varför du lämnar ett meddelande till bartendern i denna lokal i hopp om att din älskling ska komma tillbaka - skriver du då:
1) Ring mig bums på min mobiltelefon (som jag redan har visat alla i publiken) - här har du numret, eller
2) Ring min kufiska kompis som har en skoaffär där jag kanske tittar in någon gång så att vi kan fortsätta att ringa förbi och missa varandra ett bra tag till, kanske för evigt?
Sluta läsa den här artikeln om det första alternativet förefaller vara det rimliga och glöm genast bort "Wicker Park", ty det är en sån där "jag-väntar-på-det-vanliga-stället-i-dekorativt-snöfall-och-hoppas-att-han/hon-dyker-upp"-film vars intrig förutsätter att ingen gör det enkelt för sig ens när hela ens framtida lycka står på spel och vars vindlingar och vändningar torde framkalla vomeringar hos den som kräver ett minimum av intelligent sammanhang för att inte bli sjösjuk. Om svaret däremot blir alternativ två, kan "Wicker Park" erbjuda en hel ocean av sökta förvecklingar och löjliga förväxlingar. Här finns bland annat en Lisa 1 och en Lisa 2, en avbruten klack och en lägenhet där det är svårt att hitta kaffekoppar. Låter det attraktivt, är det nog en god idé att boka biljett snabbt. Jag fruktar nämligen att "Wicker Park" inte förgyller repertoaren särskilt länge.
JAN SÖDERQVIST (SvD, 5 novemeber 2004)

Wicker Park- Utflykt till Heron City OBS! thriller!

Regi: Paul McGuigan
Medv. bl.a: Josh Hartnett

Hopplös dialog
xxxxx
Under stark influens av ’ologisk handling och avsaknad av trovärdighet’, se vidare denna punkt.

Fjantiga kostymer
xxx
ganska ordinära faktiskt, därför bara 3 okorsade korvar här.

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet
xxxxx
denna film spräcker taket, en fullfjädrad nagelbitare i genren.

Undermålig skådisinsats
xxxxx
föga övertygande, ökbk till hela bunten som thriller-skådespelare.

Dålig regi
xxx
fin trojka med uselt klipp och undermåligt manus.

Idioti
xxxxx

Prettofaktor
xxxxx – oui!

Helhetsintryck
31
Så dålig att man blir förbannad. Den mest ologiska film som Klubben har sett. "Bajsar med snö flingor, runt runt runt runt!"

Crossroads

Regi: Tamra Davis
Medv. bl.a: Britney Spears

Hopplös dialog
xxxxx

Fjantiga kostymer
xxx

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet
xxxx

Undermålig skådisinsats
xxxxx

Dålig regi
xx

idioti
xxxxx

Prettofaktor
x

Helhetsintryck
25 bajskorvar. Plastig och klyschig. Britney dansar i underkläder och äter glass direkt ur burken. Däremot kan bruden varken agera eller sjunga. Att se filmen är som att äta fem kilo skumbanan. ”Tre solar” är ren kalkonunderhållning. Men Crossroads fick oss bara att känna vämjelse för ett helt land. Bonusbajskorv för den förfärliga översättningen. Ord som slöfs och probation finns inte i svenskan.

Gigli

Regi: Martin Brest
Medv. bl.a: Ben Affleck och Jennifer Lopez

Hopplös dialog
xxxxx

Fjantiga kostymer
x

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet
xxxxx

Undermålig skådisinsats
xxxx

Dålig regi
xxxxx

idioti
xxxxx

Prettofaktor
x

Helhetsintryck
26 bajskorvar. En film som inleds med ”Jag heter Gigli, det rimmar på really.” är dömd att floppa. Pinsam och tråkig historia om en hopplöst träig torped ”the rule of the cool” som övertygar lesbisk puma att hon ska bli hetero. Utomjordiskt dålig.

Tre solar

Regi: Rickard Hobert

Hopplös dialog
xxxxx

Fjantiga kostymer
xxxxx

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet
xxxxx

Undermålig skådisinsats
xxxx

Dålig regi
xxxxx

Idioti
xxxxx

Prettofaktor
xxxxx

Helhetsintryck
34 bajskorvar av 35 möjliga! Plågsam, historiskt sett katastrofal. Endre gör en medeltida roadmovie där hon tycks samla ihop ett pudelrockband. Filmen saknar både budskap och handling. Hobert borde stämmas för missbruk av talanger.