Wicker Park fördjupningsmaterial

Välkommen till Kalkonfilmklubben Ignatius’ 3:e filmvisning!
*Special*
Wicker Park [thriller]
Heron City, Kungens Kurva, 8 december 2004

“Wicker Park is a complex story of love, passion and obsession, with as many twists and turns as The Big Sleep, though the violence here is emotional rather than physical.”

Regisserad av Paul McGuigan, ett “stjärnSkott(e)” från Skottland som pendlar mellan Glasgow och LA i berömmelsens spår… Har tidigare tackat nej till Bruce Willis (Paul var inte nöjd med manus) samt floppat rejält med budgetspräckande medeltidseposet The Reckoning, inspelad i en för ändamålet uppbyggd antagligen svindyr spansk medeltidsby. Dessbättre hindrade en Hollywood framgång (Gangster no 1) vår vän från att för evigt försvinna från filmhimlen. Så här är han nu, med en remake av den franska filmen (fransk film är så svår!) ‘L’appartement’ (1996). I den manliga huvudrollen ser vi Josh (Joshua) Hartnett, känd från Pearl Harbour, en kille som har mycket på gång just nu! Fyller år 21 juli – svettigt! I rollen som “femme fatale” möter vi australiensiska Rose Byrne som vi ju känner väl från Star Wars Episode II. Vilken kvinna!

Pressröst om Wicker Park: “En hel ocean av löjliga förväxlingar”
klipp ur och spar! 
Det finns ett praktiskt litet test som snabbt ger besked om "Wicker Park" är en film för dig. Välj helt enkelt det ena av två tänkbara alternativ till följande fråga:
Du har i två års tid längtat dig tokig efter din flickvän/pojkvän som försvann lika mystiskt som spårlöst, och nu plötsligt tror du dig se en skymt av henne/honom i en restaurant, varför du lämnar ett meddelande till bartendern i denna lokal i hopp om att din älskling ska komma tillbaka - skriver du då:
1) Ring mig bums på min mobiltelefon (som jag redan har visat alla i publiken) - här har du numret, eller
2) Ring min kufiska kompis som har en skoaffär där jag kanske tittar in någon gång så att vi kan fortsätta att ringa förbi och missa varandra ett bra tag till, kanske för evigt?
Sluta läsa den här artikeln om det första alternativet förefaller vara det rimliga och glöm genast bort "Wicker Park", ty det är en sån där "jag-väntar-på-det-vanliga-stället-i-dekorativt-snöfall-och-hoppas-att-han/hon-dyker-upp"-film vars intrig förutsätter att ingen gör det enkelt för sig ens när hela ens framtida lycka står på spel och vars vindlingar och vändningar torde framkalla vomeringar hos den som kräver ett minimum av intelligent sammanhang för att inte bli sjösjuk. Om svaret däremot blir alternativ två, kan "Wicker Park" erbjuda en hel ocean av sökta förvecklingar och löjliga förväxlingar. Här finns bland annat en Lisa 1 och en Lisa 2, en avbruten klack och en lägenhet där det är svårt att hitta kaffekoppar. Låter det attraktivt, är det nog en god idé att boka biljett snabbt. Jag fruktar nämligen att "Wicker Park" inte förgyller repertoaren särskilt länge.
JAN SÖDERQVIST (SvD, 5 novemeber 2004)