Änglavakt

Regi (och manus): Johan Brisinger
Medverkande: Izabella Scorupco, Michael Nyqvist, Ewa Fröling, Tchéky Karyo

Genre: Andligt familjedrama

Handling: 9-årige Alexander bär inte cykelhjälm. Han trillar av cykeln och hamnar i koma. Det ser mörkt ut. Alla är ledsna. Men mamman (teckningslärare) tror. Pappan (försäkringstjänsteman) tror inte. Konflikt. Mamman tycker att pappan är kall. Pappan tycker att mamman är ovetenskaplig. Då kommer en fransman som jobbar med "uppdrag". Med mycket möda får han pappan att börja tro. Sen vaknar Alexander. Alla är glada.

Hopplös dialog

xxxxx
"Alexander vill inte återvända till medvetande." (säger EF/läkaren och låter som hon läser från en lapp)
"Tror du på ödet?" säger IS/mamman med hetta till MN/pappans avlägsnande ryggtavla i sjukhuskorridoren. "Nej." Allt är slump. "Är du verkligen så kall, Ernst?"
Michael Nyqvist har en återkommande replik: "Vad fan gör du [ibland "han"] här?".

Fjantiga kostymer

xx

Genomgående påtagligt ofjantiga - och få - kostymer. Alexanders ovanliga, rutiga pyjamas av 50-talssnitt lyfter dock betyget.

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet

xxxxx
Trovärdightesproblem från filmens första sekunder. Det börjar med en överraskningsfest. "Skål för världens bästa man, pappa och vän." Sen blir det dans. Lite senare tryckare. Sen står taxibilarna på rad utanför den flådiga villan och siste man, Ernsts bästa vän, kör en "Du är så jävla fin. Ok, jag är lite full men jag menar det verkligen"-avslutning. "Du har så mycket att glädjas åt". Man "anar" (hehe) vart filmen är på väg.

Undermålig skådespelarinsats

xxx
Michael Nyqvist. Ibland ljusblå skjorta, ibland lila skjorta. Samma uttryck.

Dålig regi

xxxxx

Idioti

xxxxx

Mest lider man som åskådare med TK/"ängeln". Han är uppenbart en duglig skådespelare utan inneboende idioti men genom manusförfattarens och regissörens försorg har han allt emot sig. Hans roll är att vara en modern "ängel" på konsultbasis med hela världen som arbetsplats. Han talar genomgående franska, oavsett vad. Han leker med jojo. Han dansar en märklig, intensiv discodans till panflöjtstekno med andliga toner. Han talar insiktsfullt om vin. Han har hela tiden ett lite fånigt och milt uttryck.

Prettofaktor

xxxxx

Helhetsintryck

30 internationella uppdragsänglar.

Underhållningsvärde?
Inte direkt. Ingen borde se den. Om du vill njuta av Mikael Nyqvist i en dålig film med andlig touch rekommenderas i stället Underbara älskade och Så som i himlen.

The Postman (Budbäraren)

Regi: Kevin Costner
Medverkande: Kevin Costner, Olivia Williams och Tom Petty (!)

Genre: Patriotiskt framtidsdrama

Handling: Året är 2013. Ett krig har förstört Förenta Staterna, och lämnat landet i kaos. De fascistiska Holnisterna (!) i ledning av general Betlehem (!) regerar med våldsam terror. Men en halvtaskig skådis hittar av en slump en brevbäraruniform och säck full av brev som inte blivit utdelade. Genom sitt postutdelande bygger han upp en infrastruktur och ger folk nytt hopp om ett återuppbyggt USA.

Hopplös dialog

xxxxx
En lång räcka av hopplösa repliker:

"Ni är en skänk från ovan, en frälsare!" "Nej, jag är bara Brevbäraren!"
"I believe in The United States." utstött vid slutstridens avgörande.
En särskild undergenre är allas slutrepliker när de dör:
"Inget ok på min rygg!" (soldatkollega citerar Shakespeare när han skjuts till döds)
"Ride, postman, ride!" (Borgmästaren när han arkebuseras)


Fjantiga kostymer

xxxxx

Standarduppsättning av kalkonfilmskläder: hemstickade halsdukar till förbannelse, bisarrotrasiga jackor, paltor i lager på lager och dessa ständiga halvvantar. Baglady möter Mad Max.

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet

xxxxx
Inte i närheten av logik, varken i huvudstoryn eller detaljer. Varför lever folk som på tidigt 1800-tal bara för att det har varit krig och torka? Någon form av modern teknologi borde ha funnits kvar? Hur kan en hel vinter passera utan att Brevbärarens bruttas graviditet framskrider? Hur kan han odla ståtligt helskägg på en vecka? Och varför frågar ingen, inte ens mamman till hans barn, VAD HAN HETER?

Undermålig skådespelarinsats

xx

Filmen har många problem, men inte detta.

Dålig regi

xxxx

Vi tror det. Det måste väl ändå vara regissören som har valt att återge fiendesoldater som tandlösa byfånar och brevbärarens postutdelning i slow motion till överpampig musik. Eller att hela byar tar emot honom i vördnadsfull tystnad för att han har en postväska (alternativt stämmer upp i sång när han rider därifrån). Att filmen dessutom har fyra slutscener på varandra (slutstrid, Brevbäraren hos sin nyfödda, blick in i framtiden då en en staty av honom avtäcks, tillbakablick där vi återigen får se hur han tar emot post från en liten pojke) måste vara regissören Costners eget val.

Idioti

xxxxx

Mycket. Det är ett modigt, men idiotiskt, grepp att postverket har fått en sån roll i en tre timmar lång film.

Prettofaktor

xxxxx

Full pott för pretto. Filmen handlar om människans mod, om att återuppbygga upp en civilisation där USAs återkomst är viktigare än det egna livet. Flaggonanin är slående.

Helhetsintryck

31 poststämplar. En sann kalkon på alla sätt! Man kunde skapa en blogg i sig om allt som är hopplöst med Postman.

Underhållningsvärde?
Ja, detta är uselt och sevärt på en och samma gång. Fast långt.

The Love Guru

Regi: Marco Schnabel (lita aldrig på en regissör med det namnet!
Medverkande: Mike Myers, Jessica Alba mfl

Genre: Smörja.

Handling: Pitka, återvänder till sitt hemland USA efter att ha uppfostrats på ett indiskt ashram. Tillbaka i USA försöker Pitka göra karriär i självhjälpsbranschen och hans första uppdrag blir att lösa kärleksproblemen åt en hockeyspelare vars fru lämnat honom för stjärnan i ett konkurrerande lag.

Nej, det här går inte att bedöma enligt de vanliga kategorierna. Hur gör man när någon har valt att dra ett ekivokt skämt per minut, ett dvärgskämt var tredje minut och dessutom rört ner några elefanter och några superkändisar? Man orkar bara inte.

Underhållningsvärde?
Inte alls.

Dragonfly

Regi: Ron Shadyac
I rollerna: Kevin Costner och Linda Hunt.

Genre: Övernaturlig thriller

Handling: När Dr. Joe Darrows (Costner) gravida älskade barnläkarfru, Emily, omkommer i Sydamerikas djungler dröjer det inte länge förrän mystiska saker börjar hända - saker förflyttar sig på oförklarliga vis, han får gåtfulla meddelanden från Emilys patienter och börjar höra underliga röster. Joe blir snart övertygad om att hans fru försöker meddela honom något bortom döden.

Hopplös dialog

xxxxx

"Ingen känner mitt hjärta!"
"Det är därför det fortsätter att slå."
"Jag är en hjärna utan hjärta."
Och så vidare. De pretentiösa, obegripliga replikerna staplas på varandra. Fy fan!

Fjantiga kostymer

x

Inget att tala om.

Ologisk handling och avsaknad av trovärdighet

xxxxx

Även om man skulle tro på det faktum att en barnläkare kan kommunicera via sina cancersjuka barnpatienter skulle det nog inte gå till så här. Efter en och en halv timme klyshfilm med dörrar som slår mitt i natten, hela garderober som packas upp, trollsländesvärmar som smattrar mot rutan och barn i koma med mystiska röster kommer huvudpersonen på: "Min fru vill mig något!". Den enda han då kan tala med är en mystisk dvärgnunna som viskande pratar om nära-döden-upplevelser.

Undermålig skådespelarinsats

xxx

Ok.

Dålig regi

xxxx

Ja! När man försöker återge en nära-döden-upplevelse uppstår ett generat skratt i tevesoffan.

Idioti

xxxxx

JA! Stor sådan. Hela trollsländespåret som är den röda tråden i filmen känns helt onödig (en brevpress med en trollslända på rullar ner på golvet, trollsländorna flyger mot fönstret, den dödan hustrun hade ett födelsemärke som var formad som en trollslända, det väntade barnets mobil kommer levererat: TROLLSLÄNDOR!- och?). Kanske kom titeln först och manus sedan.

Prettofaktor

xxxxx

Hög prettofaktor som försöker lära oss något om vad som händer när man dör. Att se filmen är att dö en smula.

Helhetsintryck

28 viskande nunnor.

Underhållningsvärde?
Ja, det är en gladkalkon som får en att håna muntert! I resten av populasen kan det bara vara tarotkortsfans som får ut något av detta.